Tillfälligt avbrott – in i tystnaden

Så var det dags att gå in i tystnad igen. Idag åker vi till Nilambe för att meditera i 10 dagar. Inget internet. Ingen ström. Ingen mobiltelefon.

När vi hörs nästa gång har vi tagit oss till Bangkok. Eventuellt mellanlandat i Nirvana.

Vi hörs.

Läs mer

Hikkaduwa är inte indien

Sommarstuga modell Hikkaduwa

Tre timmars bussresa söder om Colombo ligger Hikkaduwa. En gång en sömnig fiskeby men som nu, likt många andra ställen i asien, ett paradis för vintertrötta turister. Här finns allt en turist vill ha. Här kan du slöa på stranden i dagar. För övrigt en fantastisk strand som är speciellt känd bland surfare. De höga kraftfulla vågor rullar in och blir en lekplats för vuxna.
Här är alla restauranger längs vattnet likadana. Ris, curry, pizza, pasta och gratis trådlöst internet. På kvällarna spelas någon lightvariant av klubbmusik. I Hikkaduwa är det lätt att resa.

Hit kommer många som reser själva. De som är lite halv-independent. Dom som inte riktigt vill göra fyra månader med ryggsäck men som tycker att paketresor är för tråkigt. Då är Hikkaduwa lagom spännande.

Vi bodde hos familj tio minuter från stranden. Här var det betydligt billigare att bo och stämningen varmare. Huset låg bland andra bostadshus och inget internet så långt antennen räckte. Pappan i familjen är tuktukförare. Mamman skötte om de två hemmaboende barnen, svärmor och den äldre systern.

Rummet var enkelt men fungerade bra för oss. Utanför dörren fanns kokospalmer, bananträd och ett litet altare med en buddhafigur inuti.

Varje dag bjöd mamman oss på hemlagad mat, om vi så ville. Ris, curry, papadam och frukt till middag och lunch. Efter ett tag blev vi en del av familjen. En dag skulle vi upp tidigt för att ta bussen in till Colombo och Thailändska ambassaden. Vi berättade att vi skulle åka runt sjutiden mot Colombo. Den morgonen vaknar vi av att någon knackar på vår dörr vid klockan sex. Utanför står vår familj med två koppar nybryggt the så vi skulle vakna till och inte missa vår buss. Pappan följde dessutom med oss till vägen och vinkade in rätt buss till oss.

Vi stannade i Hikkaduwa i nio dagar. Mest slappade vi och läste böcker. Och lät Martins knä ta igen sig efter en alltför dansant nyårsnatt i Colombo. Vilket var skönt.

Sri Lanka känns som Indien fast på lägre växel. Här finns tuktuks, men de är trevligare och mindre påträngande. Butiksägarna är vänligare och bussarna finare. Det finns lite mer plats att vara på helt enkelt. Och det gillar vi…

Läs mer

Backwaters i Alleppey och slut på Indien

God morgon, Alleppey

Det är svårt att nämna Kerala utan att komma in på Backwaters. Dessa är kanaler och sjöar som vindlar mellan djungel, risfält och byar precis innanför kusten, och här kan man åka på allt mellan en stor lyxig flodbåt med A/C och parabolantenn till liten kanot. Många tar en dag eller två och bor ombord på en husbåt, men vi tog ett billigare och mindre tidsödande alternativ då vi bara hade ett par dagar kvar innan flyget till Sri Lanka – en halvdag på en kanot. Jag måste säga att jag är glad över beslutet.

Soluppgång över sjön

Klockan 6.45, precis i gryningen väntade vår kanotförare på oss. Vi lade ner våra ryggsäckar i mitten på kanoten och tog plats på förvånansvärt sköna dynor. Sedan gled vi ut i tystnaden.

Längs kanalkanterna låg de stora båtarna och inväntade sina gästers uppvaknande, men så här tidigt var det bara vi och ett fåtal fiskare ute. Vår förare började med att ro oss ut till en stor sjö, där små öar av vattenväxter guppade undan i vågorna från kanoten. På en stock satt en liten flock med vattenfåglar, och under träden och palmerna som kantade sjön flög små klarblå kungsfiskare.

Liten nejad i kanalen

Efter en timmes tystnad, med en frukost i magen, började vi höra de större båtarnas motorer. Det var nu som vår förare styrde in oss i de mindre kanalerna, där bara kanoter kunde komma in under broarna. Här pågick vardagslivet för de bönder och  fiskare som hade sina hus precis innanför kanalen. Kvinnor diskade, rensade fisk och tvättade kläder, barn badade, män tvättade sig. Och de flesta brydde sig inte det minsta att en liten kanot med två turister tittade på. Några barn vinkade glatt förstås, som alltid. Bakom husen bredde gigantiska risfält ut sig.

Magiskt ljus i småkanalerna

Det var väldigt fridfullt att glida i stora sjöar och små kanaler i tystnad. Om vi skulle få göra en ny backwatertur så skulle vi välja samma alternativ igen. Mycket hellre en halvdags avkoppling för oss själva ackompanjerat av vågskalp från en åra, än en puttrande motorbot med andra familjer och högljudda barn. Vi kände nästan lite medlidande till de som svepte förbi oss och bara fick en snabb överblick med motordunk, när vi hade den mest fridfulla morgonen vi har haft på länge.

Vidare till Cochin

På eftermiddagen tog vi bussen vidare uppåt i Kerala, till vår slutstation innan Sri Lanka, Cochin. Vår sista dag i Indien tog vi färjan ut till Fort Cochin och strosade omkring. På kvällen åt vi en dyr men god måltid på Grand Hotel, och tackade Indien för denna gången. Vi ses igen om ett år!

Läs mer

Semester i Varkala

Stranden nedanför Varkala Cliff

Varkala är turisttillhållet för backpackers och de som vill ha något mindre turistigt än Goa. Här ligger restauranger med fritt WiFi vägg i vägg med affärer som säljer indieninspirerade etnokläder. Allt ackompanjerat av mjuk trance och vågornas rytande från stranden nedanför klipporna. Här är det enkelt att vara, trots att mat och annat nästan är dubbelt så dyrt som i Puri. Vi bor finare för mindre pengar dock, så det är väl värt det!

Första timmen i Varkala när vi gick omkring med våra tunga ryggsäckar och letade efter ett rum så mötte vi en vän, Markus, från tiden på Root Institute i Bodhgaya. Märkligt att just han gick just där just då. Markus är en hängiven Wing Tsun-utövare vilket gav Martin utmärkt tillfälle att träna lite. Efter fem års uppehåll insåg Martin att träning ger färdighet och ingen träning ger blåmärken. I alla fall när det gäller Kung Fu.

Vi stannade läääänge i Varkala. Fyra veckor nästan exakt. Martins gjorde en 10-dagars Ayurvedisk kroppsbalanserings/rensningskur. Vi tänkte gå den båda två, men efter första dagen bestämde sig Madeleine för att det inte var hennes kopp te. Alldeles för mycket olja och för hafsig massage – Martins massör verkade göra ett mycket bättre jobb, dock. Så under tiden Martin fick örtmediciner och varm olja blev Madeleine ompysslad med annan massage, fotvård och shopping.

Julaftonen hade vi spanat in utlovade pepparkakor på en svenskinspirerad restaurang, och snart satt vi med några andra svenskar – vi träffade Victor från Kungsbacka, och paret Sofia och Johan från Växjö och någonstans-mellan-Karlskrona-och-Ronneby. Maten var god, sällskapet mycket trevligt, och pepparkakorna fantastiska! Och världen är allt bra liten när man kan diskutera Varlakiosken i Indien.

Stora vågkramen

Resten av dagarna i Varkala ägnade vi åt böcker, badande, scooterfärder, Amma-besök, äta allsköns nyfångad fisk och räkor, ha trevligt med nyfunna vänner, träning och meditation. Och vila! Det är otroligt vad mycket vila man behöver när man har semester…  i vanliga fall jobbar man fem dagar och har två dagars ledigt. Men när man är på semester går man på högvarv alla dagar i veckan. Inte konstigt att kroppen tar slut ibland.

Det var med blandande känslor vi lämnade Varkala. Det var ju lugnt och skönt att slippa bära omkring på packning, slippa vara backpackers och bara ha semester. Men som alltid så är det trögast innan allt är packat och klart, och det var med hisnande förtjusning vi satte oss i rickshawn på väg till tåget som skulle ta oss en liten bit norrut, till Alleppey. Vi var på väg! Igen!

Läs mer

God jul från Varkala

Läs mer

En dag i bilder: Puri

Den sista dagen i Puri ville Ameer att vi skulle följa med honom till hans by och träffa hans familj. Vi skulle sova i Bhubaneswar sista natten eftersom vi dagen efter skulle åka därifrån till Kerala med tåg. Byn ligger på vägen mellan Puri och Bhubaneswar så planen var att åka till byn, sedan till Bhubaneswar innan zoot stängde kl fem. Så vi ville vara på zoot senast tolv. Vilket vi berättade tydligt för Ameer. Han försäkrade oss om att det var lugnt.

08:13 Tid för rakning

Rakning och massage för 10rupees

Vi går ner till Ameers internetcafé. Vi har bestämt träff halv nio. Då Martin börjar likna Leif Pagrotsky i ansiktet bestämmer han sig för att gå till en barberare. Brukar ta fem minuter att fixa. Jag berättar för Ameer om mina planer och att jag kommer vara tillbaka om tio minuter. Det var ett misstag. Allt med Ameer blir ett projekt. Så han ringer en kompis som har en motorcykel (stället jag tänkte raka mig på duger inte) och två minuter senare är Ammer, jag och han kompis på väg skumpandes mot en barberare. Madeleine får ta över internetcafét så länge. Trekvart senare är vi tillbaka. Då har jag förutom rakning även fått en massage med hjälp av en jättelik surrande plastdelfin. Dessutom hann vi inom Ameers lägenhet i Puri och hämta en stor resväska. Som vi tar med på mc:n. Jag påminner honom om zoot innan klockan tolv. Han säger inga problem.

09:10 Tillbaka vid Caféet

Vi får reda på att det inte blir autorickshaw utan taxi idag. Dessutom skall vi lämna av ett slovenskt par på Konark tempel. Nu börjar vi se vartåt det barkar. Så vi har nu två val: antingen börjar vi slåss mot tiden och försöker strukturera upp och planera dagen, eller så skiter vi i det och inser att detta är Indien. Vi väljer något uppgivet alternativ nummer två.

10:40 Frukost hos Ameers

Fantastisk hemlagad frukost

Frukosten smakar förträffligt. Ameers syster lagade till en lök-ägg-kryddröra till det nysteka brödet. Vi äter med glupande aptit. I rummet bredvid ligger Ameers sju månader gamla dotter och jollrar lite. Hon är sju månader nu. Då och då springer en av småflickorna in i rummet och tittar till henne. Ameer, hans mamma och hans fru är och köper en guldring och halsband. Huset vi sitter i byggdes av Ameers nu avlidne far. Här bor Ameer, hans fru, en äldre syster och hennes man och hans yngre syster. Dessutom några barn.

11:45 Promenad i byn

 

11:52 Inlastning i bilen

Nästa anhalt blir en fest. Vi skall lämna av lite folk på en by som ligger ”bara” fem kilometer bort. Tar inte lång tid försäkrar Ameer. Inte mer än en kvart. Följande packar vi in i bilen:

  • Chafför
  • Ameer
  • Ameers fru
  • Ameers mamma
  • Ameers dotter
  • Martin
  • Madeleine

12:34 Avlastning av fru, barn, mor och sötsaker

Efter en liten avstickare för att köpa sötsaker till festen(inte helt oväntat att det inte skulle bli raka vägen till festen) är det nu bara fyra personer i bilen igen; chaffören, Ameer och vi. Nu är vi äntligen på väg mot Zoot. Fast först bara lämna av våra väskor på ett hotell som Ameer fixat åt oss. Borde gå snabbt. (Gissa hur det går?)

13:24 Äntligen i Bhubaneswar

Vi kör inom en restaurang och hämtar upp Ameers brorsson. Han har hjälpt till med hotellbokningen. Fast han vet inte vilket hotell det är. Nu är bilen full igen med svenska mått mätt (halvfull med indiska). För att inte störa oss för mycket i baksätet sitter de andra tre fram.

13:55 Inlämning av väskor

Vi hittar hotellet, ett skamfilat skyffe, men nära stationen som vi bett om. Där lastar vi av väskorna och checkar in. Sedan hoppar vi in i bilen igen, och nu får vi Ameer att sitta bak med oss. För tydligen ska brorsonen med till zoot. På vägen dit övertalar vi dock dom att vi klarar oss själva på zoot.

14:30 Framme vid Bhubaneswar Zoo

Äntligen hjort!

Phuuu, äntligen framme på Nandankanan Zoo i Bhubaneswar. Försenade men i alla fall två och halv timme kvar till stängningsdags. Madeleine ville hit för att åka på tiger- och lejonsafari. Nu är vi själva igen. Efter att ha varit i Puri med en Brother nästan hela dagarna så är det vidunderligt skönt att få ta sina egna beslut och göra allt så okrångligt som möjligt.

 

 

14:43 Tigersafari

Loja lejon

Så fort vi kommer innanför grindarna försöker vi hitta någonting att äta. En stund senare när magarna är fulla av märkliga friterade saker och Mountain Dew hittar vi safaribussen och hoppar på. Sedan bär det iväg genom parken. In genom en grindsluss till tigrarna, en tiominuterstur runt där höjdpunkten blir en vit fläck på kameran som är en slö vit tiger. Sedan vidare till lejonen där vi nästan kör på ett vilande lejonpar i en sandbunker precis bredvid bussen. Äntligen lite djur på safarin!

 

16:50 Skumpig buss hem

Lokalbussfärd

Trötta bestämmer vi oss för att åka lokalbussen tillbaka till stan. Vi packar in oss tillsammans med en hord indier och en timme senare kommer vi fram till tågstationen. Hungriga igen. Nu är vi sugna på västerländsk mat igen. Pizza Hut!

 

 

 

17:54 Mot fel Pizza Hut

Inte Pizza Hut

Vi hoppar in i en autorickshaw som skall ta oss dit. Precis innan vi åker iväg hoppar en ung indier in också. Det händer lite då och då här. Efter tio minuters färd stannar vi framför ett kaffeställe: Coffee Day. Rickshawföraren pekar: ”Pizza”. Nej säger vi bestämt, det är INTE Pizza Hut. Den unge killen vänder sig om och säger ”wait here”. Han springer in på kaffestället, kommer ut igen, ringer någon och vänder sig sedan mot oss: ”Jag var inte säker på att han skulle hitta rätt så därför jag hängde med er. Men vi är ganska nära, så det är enklast att vi går dit. Häng med, jag visar er”. Något surt betalar jag rickshawföraren.

 

18:10 Vid rätt Pizza Hut

Promenad hemåt efter en fet pizza och god glass

Den unge killen har rätt. Tre minuter senare är vi framme vid en modern västerländsk galleria och där ligger Pizza Hut. Vi tackar honom för hjälpen och han går vidare bort i den indiska natten. Vi äter en varsin fantastisk pizza och njuter av air conditioning och lite lugn och ro. Efter maten går vi runt på gallerian några timmar. Tittar i affärer och äter en glass innan det vi åker tillbaka till vårt hotellrum och ramlar i säng strax efter tio. Nöjda. Trötta. Slitna. Men vem har sagt att ha semester är rena semestern?

 

 

Bilder från dagen

Läs mer

Bröllopsnatt i Puri

”Min vän gifter sig idag – jag har sagt att ni kommer med mig när jag åker dit halv elva ikväll!” säger Ameer. Vi skulle bara inom hans internetcafé för att säga tack för dagens utlykt till Konark Temple. Jahopp, där försvann vår lugna och sköna filmkväll. Vi skulle ha gott om tid på oss att äta och ta en stunds vila innan vi skulle åka. Efter maten var klockan åtta, och vi gick tillbaka in till vårt hotell. Något sena men skulle ändå ha två och en halv timme innan bröllopet.

Då ringer mobilen. Det är så klart Ameer. På den krassliga mobilledningen får jag fram att hans vän är på väg nu och att vi skall komma ner så snart som möjligt. I bakgrunden hör jag ett väldans oljud.

Okej, vi skyndar in och duschar, fixar till oss och tar på våra finare kläder. Det är ju trots allt bröllop på gång.

Bröllopskaravan med inburade saxofonister

Bröllopsbilen med brudparet i baksätet

Tillbaka på internetcafét berättar Ameer att hans väns karavan precis åkt förbi. När man gifter sig här i Puri och Indien är det stort. Enormt stort. Ett inslag under bröllopsdagen är karavanen genom stan. Det var hans väns karavan vi hört i bakgrunden när han ringde.

Bröllopskaravanen verkar oftast bestå av:

  1. En stor dekorerad vagn med brudparets namn skrivet på.
  2. Ett tåg med musiker som spelar glad musik sittandes i burar på hjul. Mellan burarna går elledningar så även keyboardisten hörs.
  3. Dieselgenerator som ger ström åt musikerna och lamporna.
  4. En sista vagn med högtalare som spelar ut den glada musiken.
  5. En dansande hop indier. Mestadels herrar i kostym.
  6. En blomsterdekorerad bil med vinkande brudparet. Tagetes verkar vara den vanligaste blomman.
  7. Tiotal personer som håller lampor och lysrör för att lysa upp längs vägen. Lamporna är seriekopplade och går till dieselgeneratorn.

Denna karavan körs sedan till själva bröllopsplatsen.

Sent bröllopsbesök

Obligatoriska bröllopskortet, här med trött brud

Vi kommer fram till hotellet där bröllopet hålls strax efter tio på kvällen. Tält är uppställda runt den stora gräsplan framför det stora, vitmålade hotellet. I tälten finns mat att hämta och plaststolar och bord är uppställda. När vi kommer verkar de flesta åkt hem och vi ser kanske ett par hundra människor. Ameer berättar det var över femtonhundra gäster på hans systers bröllop. I mitten av planen finns ett finare tält med kuddar där brudparets föräldrar håller hov. Kvinnorna har glittrande, färgsprakande klänningar, medan männen antingen har sobra rockliknande kläder eller enkla tshirts och jeans. De senare är antagligen de som inte står brudparet så nära.

På en stor upplyst scen sitter det uppklädda brudparet och ser just nu ganska slitna ut. Folk kommer upp och blir fotograferade och ger lyckönskningar till de trötta tu. Vi får veta att de kommer sitta där till fyra inatt.

Mat, mat, mat

Ameer tar oss med till några av mattälten och ser till att vi får nudlar, en vegetarisk stark köttbulle och söt mjölkboll av något slag. Ganska gott. Sedan blir vi framforslade till brudparet. Efter ett tjugotal poseringar och lyckönskningar kan vi gå ner från den strålkastarbelysta scenen. Vi orsakar en del uppståndelse; vi är de enda västerlänningarna på plats så många vill ha bilder på oss.

Madeleine slaffsar mat med händerna

Snart kommer en fantastiskt nöjd man fram och hälsar snabbt och glatt och halvt oförståeligt. Han har gråbruna kläder och en sjal runt halsen. Det är brudens far. Han föser upp oss till bröllopsparet igen. Han vill ta fler bilder med oss och de nygifta. När detta är klart frågar han om vi fått mat. Innan vi ens hunnit svara vänder han sig till en av sina vänner och beordrar honom att ge oss mat.

Två minuter senare sitter vi på cementgolvet i ett litet rum tillsammans med ett tiotal indier. En barbröstad indier rullar fram tunga lerkrus och slevar upp rörorna med händerna. Det låter slaffs när den landar på våra palmblad. Vi äter sörplandes, droppandes, slaffsandes den fantastiska maten. Det är uppsluppen stämning och vi skrattar med indierna åt våra försök att äta utan bestick. När vi inte längre kan äta mer tackar vi för oss.

Sedan beger vi oss ut till Ameer igen och gör oss klara att åka hem igen. Innan vi åker hinner brudens far bjuda in oss på bröllopets fortsättning imorgon. Idag var det brudgummens släkt och vänner som var på plats, imorgon är det brudens tur. Och det bröllopet blir lika stort.

Vi tackar och ger oss iväg. Mätta, glada och trötta. Vilket verkar vara just poängen med indiska bröllop…

Läs mer