Grönt te i Darjeeling
En kopp Darjeelingte
– No sugar for green tea, säger hon.
Jag mumlar tillbaka godkännande, men hon har redan vänt sig om och burit bort sockerfatet. Det var ingen fråga tydligen. Grönt te utan socker brukar bli ganska beskt och osmakligt när det kallnar. Inte gott. I alla fall är det så i Sverige.
Jag tittar ut över bergen. Genom diset kan jag precis skönja blågrå kullar. Härifrån ser jag inte så mycket av theplantagen.
Darjeeeling känns mest kallt och fuktigt. Till bredden full med indiska turister. För några år sedan var det flest utlänningar, nu har det ändrats. Indiska medelklassfamiljer från Calcutta kommer hit för några dagars avkoppling.
Om det inte vore för den stora platt-tvn på väggen mittemot skulle inredingen passsa in i ett gammalt svenskt vykort. Rottingmöbler och glasbord. Brunt och gröngult. Abba varvas med Beatles genom den små högtalarna i hörnet. Omedveten nostalgi. Hade det varit Sverige skulle här säljas jättelika kanelbullar och käleksmums. Kanske hade servitriserna haft små söta förkläden. Utan tvekan dyrt.
Teet börjar kallna nu. Men utan att få den bittra smaken det ofta får i hemma. Det har en enkel, grön smak.
Undra vad kommer jag tycka om teet hemma? Kommer jag kunna undvika att jämföra med Darjeelings?
Jag hoppas att jag inte kommer bli en sån som jämför hela tiden. En sån som säger ”jo det var rätt okej det här teet, men ingenting jämfört med Nanthmull Special edition i Darjeeling. Du skall bara veeeeta hur fylligt det smakar”. Det är lätt att bli sån. Plötsligt fastar jag i att jämföra det jag dricker, istället för att bara smaka på det. För just där och då spelar det ingen roll hur det Indiska teet smakar. Eller rättare sagt, det smakar just då ingenting alls, det är bara ett minne. Förvrängt och färgat av vem jag var då.
Den enda smaken som finns är det i koppen framför mig. Som jag antingen kan bestämma mig för att tycka om eller tycka illa om. Jag kan ge smaken etiketten Gott eller Inte Gott. Om jag väljer etiketten Gott kommer vissa känslor poppa upp, väljer jag Inte Gott kommer andra ta plats istället.
Kanske är det som med att klaga, att man kan bli bra på att klaga? Ju mer man klagar ju lättare är det att hitta saker att klaga på. Plötsligt är klaga det man kan och det man gör. Inte för att man vill eller mår bra av det utan för att man tränat sig till det. Kanske kan jag vända på det? Försöka sätta positiva ettiketer på så mycket som möjligt, snarare än jämföra. Säga ”Gott” snarare än ”Inte lika gott som…” och ”Bitter smak” snarare än ”Äcklig”. För bitter smak kan jag fortfarande uppskatta lite, medans äckligt alltid är, tja, äckligt. Kanske är etikettbytandet värt ett försök och se vad som händer?
Det gröna teet har kallnat helt nu. Jag dricker upp sista dropparna.
Teet smakar lite bittert…
Läs mer
Hemma igen, i McLeod Ganj
Tillbaka i McLeod Ganj
Tillbaka igen. Efter ett år är vi här igen. Norra Indien och McLeod Ganj.
Efter ett dygns resande från Kuala Lumpur kom vi fram tidigt på morgonen. Bussen rusade fram på de slingriga vägarna. Vi kastades fram och tillbaka i nattbussen och det var helt omöjligt att sova.
Väl framme träffade vi Linn och Jonas. Linn lärde vi känna förra gången vi var här. Ett år senare ses vi på samma plats igen. Skillnaden är att hon varit hemma i Sverige också. Det känns som ingen tid alls har gått. Dagarna med Jonas och Linn varvades med att besöka undervisning med Dalai Lama, långa frukostar, kortspel och avslappnade fikor. I tre dagar gjorde vi inte mycket annat än att prata.
Idag går vi in i ett retreat igen. Åtta dagar om medkänsla. Tystnad som vanligt. Tur att vi fått prata av oss.
Efter vårt retreat åker vi österut mot Sikkim och de avlägsna nord-östra staterna. Våra liv är verkligen omväxlande…
-
- Morgonutsikt från vår balkong
-
- Frukost med utsikt
-
- Backigt
-
- Shoppingdags
-
- Kvällsbacke
-
- Paj och skitgubbe
-
- Lunch
-
- Tibetdemonstration
-
- Kvällssol
-
- Väggprydnader
Med mamma i norra Borneo
Regnskogsresenärer
Vi står och väntar vid ankomsthallen i Kuala Lumpurs flygplats. Äter en donut. Ler åt alla taxichaufförer som ropar ut namn när någon som ser ut som en affärsman kommer ut genom glasdörrarna. Min mamma är ganska kort, liten och har rakt mörkt hår. Plötsligt upptäcker jag att nästan alla asiatiska kvinnor på håll liknar mamma, vilket gör att jag mer än en gång blir onödigt uppspelt över någon jag eller Martin ser på andra sidan ankomsthallen.
Sedan ser vi någon med ryggsäck, och äntligen är det rätt! Ett kramkalas senare sitter vi i taxi till hotellet.
Dagen efter reser vi till vår verkliga destination – Borneo. Mammas regnskogsdröm, och vårt dykparadis. Vi stannar till i Kuta Kinabalu och gör dagsutflykter till dykning och näsapeskådning. Dykningen här imponerar inte, men utflykten till en flod i regnskogen, ett par timmar in i landet, är oväntat trevlig. Vår guide, en ung filippinska (de flesta som arbetar hårt är filippiner – malayer är för lata, säger de) berättar om vad vi kommer att se och önskar sig käckt frågor om allt vi kan komma på. I bilen ut till regnskogen ser vi också något som är förödande för Borneos vilda liv – oljepalmsodlingar som sträcker sig så långt ögat når, och har tagit över stora delar av regnskogsmarkerna. Människorna behöver äta, och då måste något ge vika.
Långsvansad makak
Dagen blir rolig ändå. Vi ser flera familjer med näsapor uppe i träden runt floden, och kommer väldigt nära en flock långsvansade makaker, de våghalsigaste och fräckaste av aparterna här. På kvällen åker vi ut i båten igen, nu på jakt efter eldflugor. Kaptenen har med sig en stark ficklampa som han lyser med över träden, och det dröjer inte länge innan en svärm eldsflugor svarar på hans ljus genom att frenetiskt blinkande lysa upp ett helt träd som en stor julgran. Vi oohar och aahar och sjunger julsånger.
Efter ett par dagars shopping drar vi oss vidare till nästa anhalt, Sandakan. Här finns ett rehabiliteringscenter för orangutanger – en liten bit återplanterad regnskog bland oljeplantagen. Efter ett besök där, med många vackra bilder av de rostbruna människoaporna, drar vi vidare på äventyr. Nu blir det regnskog på riktigt. Två nätter bland apor, spindlar, krokodiler, blodtörstande mygg, färggranna fåglar och civetkatter.
Trött kungsfiskare
Vi blir inte besvikna. Uncle Tan har ett väldigt enkelt boende där man sover på madrasser på golvet i en stuga utan dörrar, med myggnätet säkert instoppat under för att slippa vakna med en svärm över huvudet. En klädpåse får agera kudde. Vi blir vana vid den mindre aptitretande stanken av citronella. Men det är värt det. Efter fyra båtsafaris på floden Kinabatangan och två vandringar i djungeln har vi sett att det fortfarande finns vildmark i Borneo.
Och på ett blad vid gångstigen ligger en liten grön orm och latar sig. Om den biter dig har du mindre än en timme kvar att leva. Så vi lämnade den att sova, och gav oss ut i djungeln för att se på sovande kungsfiskare istället…
-
- Långsvansad makak
-
- En näsapehona – mycket sötare näsa än hanen
-
- Blyg orangutang
-
- Giftig orm
-
- Trött kungsfiskare
-
- Vaksam ödla
-
- Väl kamouflerad krokodil
-
- Morgonsafari
-
- Regnskogsresenärer
-
- Femstjärnigt boende
-
- Utsikt från verandan
-
- Djungelduschar
[VIDEO] Dykning på Perhentian Islands
Vi seglar fram under vattnet. Efter en veckas förkylningar har vi äntligen tagit vårt Advanced Open Water, ett dykcertifikat som låter oss gå ner djupare och göra lite specialdyk.
Vid Sugar Wreck, ett sjunket fartyg med sockerlast, hittar vibambuhajar, lejonfiskar och barakudor. Vid ett annat dyk simmar en nyfiken sköldpadda förbi och tittar på Martin innan den paddlar vidare mot några koraller.
Vi blir omgivna av fiskstim, tittade på av vaktande clownfiskar och studerade av en muräna när vi simmar förbi. En liten snigel som kallas julgran står gnistrande gul när vi kommer och försvinner snabbt in i sitt skal när vi tittar för närgånget.
Det är en annan värld här nere. Och vi njuter av varenda sekund i den.
Läs mer
Out of Office – in the jungle on Borneo
Ja, vi vet.
Det är länge sedan vi lade upp några nyheter. Tanken var att ni skulle få se en fantastisk film från när vi dök på perhentian. Dessvärre ville inte riktigt datorn.
Och imorgon skall vi ut i djungeln och titta på näsapor och orangotanger. Japp, vi är på Borneo nu. Och Madeleines mamma Anki är med.
Vi lovar att ladda upp dykfilmen så snart vi kommit tillbaka igen. Antagligen slutet av veckan.
Läs mer
Ett år på resande fot
Ett år äldre
Egentligen har det varit som en enda lång sommar. Kanske med undantag av lite kylig höst uppe i Indien. Men resten har känts mest som en sommar. En ett år lång, fantastiskt varm, solig, spännande, ibland långtråkig sommar.
För nu är det ett år sedan vi åkte från stationen i Hässleholm. Ett år sedan vi lämnade Sveriges årstider bakom oss. Så när ni hade halloween hade vi sommar. När ni hade jul hade vi sommar. När ni hade påsk hade vi sommar. Och när ni har sommar så har vi också sommar. Fast lite varmare.
Det är märkligt att försöka summera det här året. Den stora skillnaden tror jag är att våra veckor har varit mer ostrukturerade än hemma. Utan tid och planer så händer mycket mer. Så vad är det egentligen som har hänt oss?
För mycket för att skriva ner i ett blogginlägg, såklart. Så här kommer istället några topplistor i bästa Aftonbladet-stil!
Vietnamesiskt kaffe kvalade inte in, men är vackert att titta på
Bästa kaffet:
- Kopi Lao. Starkt svart kaffe filtrerat genom en strumpa blandas med en rejäl dos kondenserad mjölk. Sött, tjockt, smakrikt.
- White Coffee i Malaysia. Drickes med fördel på Old Town. En väldigt lätt kaffesmak med en aning karamell.
- Kopi Luwak i Indonesien. Ett av världens dyraste kaffe, som har befunnit sig i en vessla. Väldigt syrligt, nästan ingen beska.
Bästa stränderna:
- Varkala Beach. Stora vågor för roligt badande, varmt vatten, fin sand, och nämnde vi vågorna?
- Koh Phangan, Rainbow bungalows. Enskilt, långgrunt, nästan overkligt varmt vatten.
- Hikkaduwa. Strand så långt ögat når, med väl placerade hyddor för en god bok eller svalka sig med drinkar i.
Roligaste transportmedlen:
- Kanot på Backwaters i Alleppey. Luta dig tillbaka och njuuuut…
- Scooter. Inget går upp mot att välja väg som andan faller på.
- Kamel i Bikaner. Vagga ut i öknen som en äkta beduin.
Fisk löper amok i Phnom Penh
Godast lokal mat enligt Madeleine:
- Amok med fisk, Phnom Penh
- Phad Thai med räkor, Bangkoks bakgator
- Paneer Butter Masala med naan, norra Indien
Bästa ölen enligt Martin:
- Beer Lao, Laos. Världens bästa öl. Punkt.
- San Miguel Light. Passar fantastiskt bra efter en dags dykning i Filippinerna.
- Tiger Beer. Stor stark för tre kronor i Vietnam. Hur kan man klaga, liksom?
Roligaste misstagen:
- Vi åkte buss i 10 timmar och båt ut till Perhentian Islands, men när vi kom dit var det långhelg och fullt på alla boenden. Så vi gick runt i några timmar och letade, tröttnade, åkte tillbaka till fastlandet och tog bussen tillbaka till KL i 10 timmar till. Bättre lycka nästa gång.
- Vi hade köpt bussbiljetter från KL till Singapore för att sedan ansluta till ett flyg till Filippinerna. Vi glömde ställa larmet, vaknade samtidigt som bussen gick och fick snabbt köpa flygbiljetter till Singapore istället.
- Vi bokade flygbiljetter till Andamanöarna när vi blev trötta på monsunen i södra Indien. Vi avbokade biljetterna dagen därpå då vi hade sett väderprognosen. Det var monsun på Andamanöarna också. Med åska.
Läs mer
Hektiskt ostressat i Hanoi
Hus i Hanoi
I flera kvarter gick jag och undrade när vi skulle lämna den hektiska gatan. Efter en stund insåg jag att tempot bland de galna scooterförarna var det normala.
Det är inte så att de verkar ha bråttom. De rör sig bara väldigt snabbt. Kaos. Fast utan stress. Ungefär som någon som löptränar. Försöker komma fram så snabbt som möjligt men inte stressad.
Trafiken på de mest trafikerade stråken här i Hanoi påminner om ett inslag om myror från Ett med naturen. På något sätt lyckas de röra sig framåt från alla håll samtidigt. En sjuvägskorsning kokar nästan över av scootrar och bilar som rinner in från alla håll. Men på något sätt verkar de flesta komma dit de skall.
Efter några timmars vandrande i huvudstadens centrala delar börjar jag vänja mig. Det är så här Hanois puls är. Längs gatorna sitter Vietnameser hukandes på små plaststolar och dricker något gult och äter solrosfrön. Eller sitter och äter nudlar och dricker öl. Eller bara sitter.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om staden. Det är kaos och energi och allt det där jag brukar tycka om. Samtidigt finns en mer rättfram och brysk energi i människorna.
Vi får se vad jag känner om någon dag. Vissa städer behöver växa in på en.
Jag behöver kanske vänja mig vid att röra mig snabbt utan att bli stressad?
